dygnsabbning med musik.

Tala inte om för mig när jag ska gå och lägga mig, för jag klarar det så jävla bra själv.
Klockan är bara fyra, det är lugnt. Jag ska snart hoppa ner under täcket mitt.
Bara det att.. jag vill inte. Jag vill inte sova i den sängen. För så fort jag lägger mig, så kommer saknaden krypande.
Jag får panik.
Det är ingen brevid mig som andas och det ska det ju vara. Det är ljudet och värmen från honom som jag saknar så jävla mycket. Och det är så svårt att sova i den sängen. Jag rent av fruktar att gå och lägga mig. Därför håller jag mig uppe, tills jag praktiskt taget inte orkar hålla de dyngande ögonlocken uppe längre. Då tvingar jag mig själv. Men då är inte smärtan lika stor, för då somnar jag fortare än om jag hade gått och lagt mig halvtrött. Så det blir som ett smärtstillande.

Sen är det inte alltför otrevligt att sitta uppe på natten och bara lyssna på musik. Prata med människor som är uppe av olika skäl. Natten är helt enkelt trevligare. Plus att jag gillar mörkret.

Fast jag vet mitt eget bästa. Det är inte bra att sitta här under så långa sträckor. Jag känner det själv. Börjar få väldigt ont, både fysiskt och psykiskt. Jag behöver komma ut nu. Jag behöver träffa människor. Jag behöver göra någonting annorlunda. Jag behöver en förändring i mitt liv. För att jag ska fortsätta vara intresserad.
Jag bara vill att det ska hända något, så att saknaden slutar våldta mina tankar.
Ta dig i kragen nu, Jonna.
Ja, jag ska.

Jag gillar denna bilden. Men som vanligt kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men så är det ju alltid, så varför skulle du vara förvånad.
Fast egentligen vet jag vad det är jag gillar. Jag vet t om att jag vet själv. Men det är någonting som stoppar mig. Stoppar mig från att säga som det är, vad det är jag gillar. Kanske är det så simpelt som att det är blicken jag har fastnat för? Jag hoppas inte det. Jag vill att det ska vara något djupare.
Eller är jag den ytliga människan? Jag tar kort på mig själv och sen lägger ut bilden för att jag vill att folk ska se hur snygg jag tycker att jag själv är. Är det så?
Varför känner jag inte mig själv? Eller, varför känner jag inte igen mig själv? Jag brukar veta vad det är jag gillar. Varför vet jag inte? Eller ljuger jag för mig själv?
Vem är det som vet?
Varför ställer jag frågor som en näsvis liten 7årig undrande flicka?
Varför kan jag inte besvara mina egna frågor? Dom flesta angår ju faktiskt mig själv.


Jag vill inte vara den jag är nu. Jag vet vem jag är och jag har varit det länge. Fast innan.
Jag vill inte vara ensam längre. Jag vill vara med dig.

Och du vet vem du är.