jb och annat dag 1-2

Holy mother of god.
DAG 1, första på John Bauer
Steg upp rövtidigt, för att vara ärlig. Förvånade mig själv med att hinna allt på mindre än en timme, jag brukar ju trots allt vara rätt långsam. Bussade, tågade och gick till skolan. Kände mig aningen ensam. Känner fortfarande min aningen ensam.
Första dagen var allt annat än livlig och otyst. Allt var knäpptyst. Förutom den tickande klockan, som man faktiskt hörde ganska tydligt under lärarens nervösa avbrott av information. Ingen vågade säga ett ljud, mer än kanske en tjej. En enda. Min första tanke var; Saknar stök9b.
Timmarna gick dock ganska fort. Upprop, information med massa papper, rundvandring och självklart, dom pinsamma tystnaderna. Jag kräks av tystnad.
Slutade vid tolv/ett och räddade mig själv genom att ta första, bästa tåget hem till min numera favoritstad, Kristianstad, för att fika med ax. Hon förstår, den människan!

DAG 2.
Vandrade långsamt till skolan, med lurarna djupt intryckta och hög volym på favoritmusiken. Dagen började väl hyffsat bra. Behövde inte vara där förrän kvart över elva. Skulle käka lunch redan vid halv ett, så det blev en kort stund i klassrummet. En tyst stund. Ännu en nervös.
Om du hade hälsat på och inte vetat att det var andra dagen för ettorna som precis börjat gymnasiet, jag lovar, du hade trott att någon dött. Och då har vi ändå en hel mängd som är 17-18.. borde inte dom snacka somfan och vara äckligt erfarna?
Vi åt vår första lunch tillsammans, tydligen en väldigt viktigt upplevelse -enligt rektorn. Det var som en parodi på Ondskan. Fast vi blev inte serverade. Vi tog maten själva och blev genomskådade av kungligheter som satt på väggarna. Lunchsamtalet flöt ändå på rätt bra, för att jämföra mot tystnaden. Dom flesta tjejerna i klassen verkar trevliga, har dock inte hört mycket ljud från killarna. Ett par tysta jävlar det där. Annat var det på högstadietiden!
Vi började vår andra och sista lektion på dagen, Svenska. HELT SJUKT TRÅKIGT. Sämta läraren någonsin och världens tråkigaste lektion. I form av intervju och presentation, ja, sånt man höll på med i sexan.
Slutade tre. Dagen avslutades trevligt nog med att vi fick våra datorer av världens mest lattjo snubbe! Fan, jag kommer inte ihåg vad han hette, men han var trevlig somfan. Kommer dock inte ha honom som lärare, utan mest om datorn krånglar.
Begav mig till stationen, väntade, väntade, väntade, åkte hem. Checkade in hos syster ett tag. Men lyfte ganska snart på röven igen för att gå och klippa mig. Fick vad jag betalde för, massage, klippning, produkter och ooootroligt trevligt sällskap från A-man-da.
Asade sedan mig hemåt igen.
Sitter nu, gång efter gång, (lika jävla imponerad varje gång) och loggar ut och in, ut och in på min nya dator :) Nu undrar ni självklart, varför ska hon sitta och logga ut och in hela tiden? Vad är det som imponerar denna människa egentligen? Jo! Det är nämligen så att fiffiga pappa fixade så att jag kan logga in med bara mitt fingeravtryck. Hah! Slå den, du.

Jag känner en konstig känsla. En känsla av att jag inte alls längtar till imorgon, eller dagen därefter.. Jag längtar definitivt efter bättre tider. Men jag vet vilka dom tiderna är och jag vet att det är länge till. Jag känner en slags ångest. Ångest för att jag inte vet om jag gör rätt. Ångest för att jag inte vet hur det kommer att gå. Ångest för att jag inte vet om jag kommer klara det.
Om man säger att jag börjat ett nytt liv nu, så saknar jag mitt gamla liv så in i helvete. Jag har aldrig varit mer tacksam för vilken klass jag gick i, vilka vänner jag umgicks med och vilka lärare vi hade. Men kände jag egentligen såhär i början av högstadiet också? Eller är detta på tok mycket seriösare? Detta är ju faktiskt min framtid. Är det då så konstigt att jag vill trivas? Är det konstigt att jag vill se fram emot morgondagen? Kommer jag göra det någongång? Under dessa tre åren?

Jag behöver svaren :(
och varför kan jag inte låta bli att tänka på allt som gör mig gråtfärdig?

Ungar, bekymmer kommer med åren.
Jag vill trivas. Stormtrivas.

I kind of feel like this.









Nu ringer jag min älskade, i hopp om att få fram ett leende på dessa alltför sura läppar. Han brukar lyckas.

/not-feeling-good-matt damon