ogillande dag.

Jag har för mig att jag var lite smått morgonsur. Det var i tisdags. Vaknade av illamående, både fysiskt och psykiskt, men är inte gravid. Höjde genast volymen på musiken, som redan var trött på att spela efter att ha hållt igång hela natten, och gick och la mig igen. Halvsov, låg och tänkte, kände smärtan från den ledsna rösten som sjöng. Vände och vred mig för att inte börja tänka på fel saker. Kramade Perry hårt mot bröstet, som en slags tröst. Bad efter förstånd och syre.
Det knackade på fönstret och jag svarade. Emma och Frida kom på ett snabbt besök. Jag drack min frukost. Var på dåligt humör, trots deras entusiasm till allt.
Men jag kände ändå ett slags lugn. Det fanns fortfarande människor kvar som påminde om den äldre tiden. Tiden innan. Den som man är van vid, den som man känner sig trygg i.
Jag har ett jävla morgonhumör nu när jag tänker efter. Det gäller att inte störa.




Det är bara fyra dagar kvar. Och jag är fortfarande uppe till tre?
Bara det att.. jag kommer sakna dessa tider. Natten är min tid.
Det är på något vis mycket trevligare att sitta uppe på natten.
Mycket trevligare folk.
Och musiken blir på något sätt trevligare också.

Plus att man skriver mycket bättre på kvällarna. Eller blir det helt oförståligt och jobbigt att läsa? Jag vet inte, det är inte jag som försöker se genom mig med hjälp av den här bloggen.
Har fastnat för en Depeche mode låt.. See you. Den är catchie och väldigt gullig.

Nu orkar jag inte skriva mer inatt. Jag är så jävla hungrig och har i stort sett inga krafter kvar. Bara Lokan håller mig vaken. Står där och väntar på att jag ska dricka. Lockas ibland, låter bli ganska ofta. Vätskan gör mig bara mer hungrig. Fyller mitt tomrum i magen på ett värdelöst sätt, ett omättande sätt.

Jag känner mig tråkig.
/Matt damon