dead inside?

Jag är inte ett dugg rädd för att kalla mina föräldrar känslokalla, för det är precis vad jag tycker dom är just nu. Allt jag ber om är en syn ur mitt perspektiv och kanske en aning medkänsla. Men nej. Jag har tappat tron på dessa människor. Och ja, jag tror att jag kommer sitta fängslad här hemma i Kristianstad tills jag blir arton och det faktiskt inte är lagligt för dom att hålla mig kvar längre. Gud vad jag längtar.

Ni vet den känslan när det känns som att allt och alla vänder sig emot dig, just dig? Man får aldrig sin vilja igenom och ingen tycks förstå. När du läser detta. Visst känns jag som en patetisk liten bortskämd unge? Kan inte någon slå mig? Så att jag förstår att jag har fel. Hela tiden.
Men, jag kan förstå. Att begära att få åka iväg 45 mil är inte som att begära att få en barbie. Men sen är jag inte 7 längre.

Jag får ett utbrott snart.
Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte varför det är som det är. Jag vet inte om jag vet någonting. Jag vet inte varför jag inte vet. Jag vet att jag vill veta, men jag vet inte varför. Jag vet inte vad jag har rätt att begära. Jag vet inte vad mitt humör är. Jag vet inte om imorgon eller om dagen därefter. Jag vet inte hur arg eller ledsen jag är eller kommer bli. Jag vet inte om jag kommer sluta upp lycklig. Jag vet inte vad du vill. Jag vet inte hur du känner. Jag vet inte hur det kommer att kännas. Jag vet inte om jag kommer bli besviken eller inte. Jag vet inte om du bryr dig. Jag vet ju förfan ingenting.

Om vi istället vänder på det?
Vad vet jag?
Jag vet inte.

Jag har ingen lust att göra någonting nu, minst av allt sova. Jag skulle egentligen bara vilja skriva av mig, vem vet om vad. Men jag har en stark lust för att skriva. Jag vet dock inte vad det är jag vill skriva om. Kan jag kanske låta bli att skriva om mig själv for a sec?
Men det är väl trots allt min blogg? Ska den inte handla om mig? Läser inte du denna bloggen för att du vill läsa om mig? Eller läser du den pga helt andra själ? Du kanske blir tvingad? Vem vet?

Jag vill inte skriva mer. Finner det mer roande att titta rundor på DeviantArt. Njutning av konst. Finns EN HEL DEL duktiga människor där. Alltid ett tips. Så jag drar mig tillbaka från blogghelvetet och koncentrerar mig mer åt dA:s håll.
Godnatt kära läsare.

Med tanke på resultatet av denna dagen,
kan jag ju alltid följa Davids citat;
There is always a tomorrow.

Jag lyssnar om och om igen på avslutet av Another Love Song med Queens of the Stone Age, ger mig gåshud varje gång. En sån röst skulle jag vilja ha, eller iaf den makten i rösten. Det hade passat bra nu under radioprojekts-tider på jb också. The perfect voice.

Det finns bara en människa i mitt huvud nu,
och du vet mycket väl vem det är.
Har du svårt att lista ut? Här får du en hint;
David Klim.
Jag älskar dig,
no
matter
what.

(kärlek är allt som spelar roll, eller hur?)
/ord från mig




(xtracred till http://ndefo.deviantart.com/ för utruligt snyggt självporträtt)