Än en gång placerad framför denna manick. Det finns egentligen inte ett enda meningsfullt skit att göra här, men vad offrar man inte för lite tidsfördriv. Internet är ett underbart tidsfördriv, ett farligt ett. Min mage är egentligen klok nog för att säg att jag borde skita i det här och gå och göra någonting meningsfullt. Men min hjärna, som oturligt nog min kropp, har bestämt sig. "Det är här du ska sitta, kroppen. Du ska sitta här och slösa bort ditt liv, tills någon tar tag i ditt liv. Du är ändå för lat för att göra det själv."
Det är väl själva fan vad man ska ha dålig kontroll över sina handlingar. Ja, visst Jonna, du har bara ett liv, varför inte bara göra av med det framför denna jäävla skärm, ja! Gör så! Du är smart!
Med någon slags självkänsla kan jag ändå säg att det fanns en tid då jag faktiskt ägnade mig åt att läsa från något annat än från en av mina skärmar.. (hopplöst nog måste jag berätta att jag under den perioden inte hade tillgång till internet..). Det var iaf då jag läste.. böcker. Jag läste böcker. Och bli nu inte förvånad. Jag var alla tiders bokmal när jag var liten. Jag läste mycket och ofta, vilket även ledde till att jag skrev mycket och ofta. Jag kommer t om ihåg att jag stolt påbörjade en av mina egna blivande böcker. Oerfaren som jag var om andra boktitlar valde jag antagligen en av de mest använda - "Jagad". Men vafan, jag var bara liten. Nu när jag läser det, några år efter, märker man hur isolerad man var. Man tog händelser man läst från andra böcker och böjde det till vad som ungefär hänt en själv. Och det märks hur mycket man ville växa upp, alla förhoppningar, hur det skulle bli.
Undrar om jag har levt upp till min förväntningar.
Mitt bokläsande iaf. Jag läste tre av Jonas Gardells böcker.
En komikers uppväxt,
Ett ufo gör entré och
Jenny. Dessa tre böcker kan utan tvekan representera min boksmak. Jag kan inte säg att någon av dom har förändrat mitt liv, men jag kan säg att jag aldrig tidigare varit så fast i en story. Inte ens som liten bokmal.

(Ett litet, annourlunda utdrag ur
Ett ufo gör entré)
Det är första lektionen efter lunch. Fröken sitter framme vid
katedern, spänner sina blodsprängda ögon i oss. Hon berättar
om Gustav Vasa. Simon räcker upp handen.
Fröken: ”Ja, Simon, vad är det?”
Simon svarar: ”Fröken, kan jag få gå på toa?”
”Men snälla vän, du har just haft en hel frukostrast på dig.
Nej, nu får du allt försöka hålla dig tills lektionen är över.”
Argt vänder hon sig till hela klassen: ”Det ska inte vara nåt
spring här under lektionerna. Kommer vi aldrig nånstans!”
Hon fortsätter att berätta om Gustav Vasa. Plötsligt räcker
min försynte bänkgranne Roy upp handen. Fröken ignorerar
honom. Men han sträcker allt ivrigare på armen och till slut
suckar fröken: ”Hur ska jag någonsin kunna berätta allt ni mås-
te veta om Gustav Vasa om jag ska bli avbruten hela tiden. Jaja,
vad är det nu då, Roy?”
”Fröken, fröken – jag tror jag måste kräkas!”
Fröken ser först på honom med avsmak. Sedan ropar hon:
”Men sitt inte där i såna fall! Spring iväg!”
Mer hinner hon inte säga förrän Roy skräckslaget spärrar
upp ögonen och sätter händerna för munnen som för att hindra
kräkset att komma.
Sedan kommer kräkset.
Det sprutar genom Roys fi ngrar, det stänker på Roys skol-
bänk och på min. Med en rap lutar sig Roy åt sidan och fortsätter
att spy på golvet. Kaskader, pölar av korvklumpar och rosa
sås och riskorn.
Fröken gör en grimas av vämjelse och säger sedan: ”Juha, kan
du vara hygglig och torka upp det där!”
Roy kippar efter luft. Fröken tittar bort, ut genom fönstret.
Hennes ögon är mer blodsprängda än någonsin. Hennes käkar
mal under det torra skinnet.
Jag reser mig och går fram till tvättstället där vi i vanliga
fall sköljer ur penslarna efter teckningstimmarna och spottar
ut fl uoren när fl uortanten varit hos oss. Jag grabbar några pappersnäsdukar och ser mig om efter nånting att lägga kräkset i
– papperskorgen i plast som står vid svarta tavlan. Klassrummet
fylls med en sur stank av spya.
Anna F räcker upp handen.
Fröken: ”Ja, Anna?”
Anna F: ”Fröken, jag måste också kräkas!”
Sedan lyfter Anna F av någon anledning på bänklocket och
kräks på alla sina skolböcker.
”Juha”, säger fröken stelt, ”kanske kan du torka upp efter
Anna också!”
Då ropar Erik som sitter lite längre bak att han måste kräkas
han med.
Och kräks.
Rakt ut som en fontän.
Det fungerar som en startsignal. Alla i klassen börjar kräkas.
Korvklumpar, rosa sås och riskorn.
Flickorna i sina fl ätor och hästsvansar, bebisblå renstrukna
blusar och kycklinggula polotröjor. Pojkarna i sina skjortor och
koftor, med runda kinder och långa ögonfransar.
Överallt runt mig kräks mina klasskamrater. Jag är i ett spy-
ende inferno.
Jag står med några tafatta pap-
persnäsdukar i ena handen och papperskorgen i den andra och vet inte vad jag ska göra.
Så jag vänder mig mot fröken för att få direktiv. Hon tittar
på mig liksom förvånat och på samma gång som en som håller
på att drunkna.
Sedan kräks fröken också. Hjälplöst som en docka. Rakt ut
på katedern, över historieboken som är uppslagen på Gustav
Vasa.
Då lämnar jag klassrummet.
Jag bara går.
Jag går och går och stannar inte förrän jag kommer hem.
Jag ska aldrig mer äta Korv Stroganoff.
Det här är en sann historia. Eller rättare sagt: Det kanske inte
var så det var, men det är så jag minns det.
Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt
liv, och det blir bara värre, men jag måste få äga minnen, och allt
jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant.
Alla måste ha rätt att minnas.
Vad som verkligen är sant var att jag lämnade klassrummet,
att jag gick därifrån. Jag bara gick.
Jag gick och gick och gick.
Jag har inte slutat att gå.
Jag skulle vilja träffa Jonas Gardell. Man skulle nog kunna lära sig ett och annat från den mannen.
Fast det där med författar karriären är nog över. Jag tror jag har funnit saker jag är bättre på som jag borde syssla med. Det stoppar mig dock inte från att fortsätta skriva, om jag kommer på något.
Jag tror det får avsluta dagens.
Ska skaffa fram fler Gardell-böcker och läsa och läsa och läsa. Sen ska jag läsa
Ett ufo gör entré igen, för det är min absoluta favorit än sålänge. Så får det bli.
Over and out,
Matt Damon