Ansiktsuttrycket på kvinnan jag satt mittemot på tåget idag sköljde en våg av depression över mig. Som att hon tog tag och rustade mig i mina axlar och skrek i ansiktet på mig "Längta inte till den här delen av livet!". Hon hade det typiska utseendet för att direkt få slutsatsen som 'bitsk äldra kvinna'. Mungiporna såg ut att ha fastnat någonstans nere i Sydafrika för ett antal år sen. Målade i ett mörkt, vinrött läppstift, gick läpparna bara som ett smalt lite böjt streck. Man kunde se spår efter anti-rynkkrämen i rynkorna och brunkrämen var ojämnt applicerad.
Hon satt där i sin ljuvt lila, blänkande blus med en stickad väst-liknande grej över och en grotesk både limegrön och skogsgrön dunjacka om sina axlar. Man såg på henne att hon var jättetrött, både på dagen och livet. Gång på gång somnade hon till, hängandes med huvudet, men varje gång hon insåg vad hon gjorde låtsades hon att hon bara tittade vad klockan var.. på den armbandsurslösa handleden.
På det lilla tågbordet framför henne låg massa papper om olika projekt som bara väntade på att bli lästa. Vissa meningar kanske väntade på att bli understrukna för att ses som extra viktiga. Trots att vi satt där mittemot varandra i över tjugo minuter möttes aldrig våra blickar. Hennes ögon sökte mest efter någonting utanför fönstret. Kanske ett hopp om en ny start, kanske ett mirakel. Dock tror jag att det blev en stor besvikelse för henne. Utanför fönstret finns inga mirakel, inga nya starter. Det finns bara en 17:e December som väntar på att bli en 18:e December.
Jag undrar vad hon tänkte på när hon satt där och följde träd efter åker efter byggnad efter väg utanför tågfönstret. Kände hon sig lycklig, kände hon sig olycklig?
/Matt Damon
No comments:
Post a Comment