Det var så tyst att jag utan problem hade kunnat höra någon ha hicka borta i Finland. Så tyst att ett klassrum innehållandes 25 elever som skriver Nationellt prov hade känts högljutt. Så tyst att jag blev rädd att jag tappat hörseln. Allting var blixtstilla, även om det var för mörkt för att se. De små grusbitarna knastrade när jag kom rullandes på min sommarljusblå, alldeles för liten cykel. Varje minut bytte jag från att ha den ena handen på styret till att ha den andra i fleecejackfickan. Varje gång jag hade haft en hand på styret i mer än en minut var det lika skönt att stoppa ner det iskalla kött- och blodstycket igen.
Det var först när jag var utanför min garageport jag började höra ljud igen och denna gången inte någon som hade hicka i Finland. Katterna mjauade förtjust i mitt aftonsällskap. Skakandes trippade dom fram runt mina fötter i hopp om att få lite mat eller uppmärksamhet. Men jag var för upptagen med att vara förundrad av att jag kunde känna lukten av sockervadd. Nyspunnet socker i en ljusblå färg sittandes på en pappersstrut, köpt för 20 svenska kronor på ett högljutt tivoliställe. Jag kunde svära på att någonstans framför mig i mörkret var det någon som stod och viftade med en sockervadd bara för att retas.
Väl innanför dörren kunde jag börja snora med min decemberkylda näsa. Vad som värmde mig mer än något annat ikväll var dock det pyntade, glesgrenade trädet som stod några meter framför mig. Pyntat med röda och guldiga små kulor hängandes i sidenband. Lite små ljus och lite små saker tyckas tillhörande julstämningen. Allt jag kunde göra var att andas ut ett långt andetag, le åt mina föräldrar som så engagerat fortfarande pillade med pyntet och ta av mig min för en gång skull varma vinterjacka.
2 dagar kvar,
6 dagar kvar
och
9 dagar kvar.
(Lillalilla julklappen till A-man-da idag var riktigt lyckad! Happy face!)
/Matt Damon
No comments:
Post a Comment