Den svala och känslokalla ytan möter mina läppar medan mina tänder arbetar sig igenom det udda materialet. Det är lite svårare i början än i slutet, men min mun ekar av ilningar när tänderna möter den mjuka konsistensen av den gulbeiga, lite hårda massan. Första reaktionen är att man får samma smak som eftersmaken av att man har kräkt. Andra reaktionen är att man inte vill ha det man har i sin mun i sin mun längre. Kanterna skär mot kindväggarna och ingredienserna kilar ner i tändernas små vita dalar. Det lilla guldiga foliet som sitter längst ner på detta monster till avlånga "till kaffet"-godis får mina fingrar att klä sig i gåshud. Även plasten som satt runt möter mina läppar och jag känner en våg av obehag. Trots detta hör jag bara en mening upprepas i mitt huvud...
Merci med marsipanfyllning är rätt jävla gott ändå.
/Matt Damon
No comments:
Post a Comment