Jag sitter hemma och guppar i kontorsstolen till Timbuks skånedunk. Försöker desperat hitta på ett bra sätt att försöka hinna skriva färdigt min så kallade saga till sagoprojektet i skolan. Det var meningen att jag skulle börja 12.30 idag. Klockan 13.06 rycker jag till, hemma i värmen under mitt svartvitmönstrade ikea-täcke. Mitt huvud fattar ingenting, jag stängde ju precis av alarmet för att jag var vaken nog att gå upp. Det är först efter några minuter jag inser att jag inte kommer kunna vara i skolan förrän tre, då vi redan har slutat. Så jag suckade över mig själv och lovade mig själv att ändå göra det som skulle blivit gjort på svenskan idag.
Klockan är nu fem. 17.00.
Jag har ätit frukost i två timmar framför datorn. Ja, det är nödvändigt. Ändå har jag inte direkt kommit någonstans. På sagan, alltså. Jag har bara kommit till den punkten där jag öppnat det nya, fräscha, tomma dokumentet, skrivit några rader, blivit besviken, suddat ut, kommit på något nytt, skrivit ner det, blivit besviken, suddat ut osv. osv. Och så slutar det upp med att man sitter här och guppar till Timbukdunket och tänker att "Avafan, allting ordnar sig tillslut ändå, jag behöver inte oroa mig."
Det är nu gåshuden börjar visa sig, när I väntan på vadå spelas. Har dagens decemberkyla trängt in genom väggarna eller gör bara musiken sitt fantastiska jobb?
Och jag är glad att det faktiskt stämmer - ärlighet varar längst.
/Matt Damon
No comments:
Post a Comment