För bara 8 minuter sen började tåget så smått rulla ifrån ett liv tillbaka till ett helt annat. Hon i högtalarna önskade som vanligt alla ombord en trevlig resa och vi ombord kände oss snäppet mer uppskattade. Eller gjorde vi det? Nersjunkna framför laptopar och metrotidningar i de knarriga sätena försöker vi fördröja tiden som utanför tågets fönsterrutor, trots farten, går i sin vanliga takt. Skymningen har vaknat till liv och mörka moln verkar förfölja tåget hur mycket vi än ökar i takt. Den enda ljuskälla vi kan känna av är julbelysningen som efter mer än en månad fortfarande sitter kvar i torgens träd för att skapa en slags härlig julstämning, lysrörsbelysningen i tåget rubbar dock känslan lite.
Tågets rutor funkar bra som spaningshjälpmedel. Eftersom det är ganska mörkt ute uppför sig fönstret i princip som en spegel. Om man då sitter och ”tittar ut genom fönstret på de vackra landskapen i blekinge” kan man utan problem se vad alla håller på med. Nackdelen är dock att fönstret innehåller två rutor vilket gör att det ser ut som att alla har mustasch. Fråga inte.
Det är inte ofta folk använder sig av radion som sitter ovanför varje säte i tåget. Ett fåtal får för sig att plugga in sina hörlurar för att ta nytta av detta onödiga ting, men bara ett litet antal människor. Så frågan är varför vi inte plockar bort de helt värdelösa, inbyggda radiorna och uppmanar folk till att börja skapa sin egen musiksmak istället för att ta det som spelas om och om och om igen tills folk vomerar upp sina båda njurar? Alla behöver njurar. Alla kan faktiskt inte dela med sig bara för att de lyckats lyssna på vettig musik och behålla båda njurarna.
Inatt delade jag och mensmonstret Fanny på Eves säng. Det var hög mysstämning med fyra analpluggsdiskuterande i rummet intill och varmt täcke, samt en liten ängel intill mig. Trots att kvällen lyckats bli så trevlig och jag somnade med ett leende på läpparna slutade det upp med att jag drömde en obehagligt verklig mardröm. Den höll på länge och jag funderar noga på om jag inte halvvaknade några gånger under drömmens gång och fortfarande trodde på vad som hänt. Drömmen gjorde iaf allt jävligt besvärligt och allt negativt verkade bara skölja över mig som en våg från helvetet. Grejen var inte att själva mardrömmen var hemsk och blablabla, utan att detta mycket väl skulle kunna ske vilken minut som helst.
Det är det som skrämmer mig.
Ni kan ju misstänka vilken jävla lättnad det var att bli väckt. Även om klockan inte ens var elva och det plötsligt blivit söndag morgon. Jag kunde andas ut och tacka för att drömmen inte var verklighet och att det inte har hänt än.
Förutom mina tågradio- och mardrömstankar kan jag bara buga och tacka för en jovialisk och trivsam helg hos lag Nord. Kul att för omväxlings skull umgås med dessa pinglor som har så mycket för sig. Makalöst förtjusande människor faktiskt som ännu inte lärt sig att uttala de svenska r:et.
Countdown:
12 days.
/Matt Damon
No comments:
Post a Comment