Med ingen slags motivation till att göra någonting sätter jag mig ner och lyssnar på ett Kill Bill-soundtrack, samtidigt som jag lika omotiverad som för två minuter sen försöker skriva ett tillräckligt men spännande litet inlägg. Varför inte bjuda på sig själv och sina otroligt pessimistiska på-omotiverat-humör-tankar. FÖR IDAG HAR JAG INTE GJORT ETT PISS. Mindre än vad jag tänkt, mer än vad jag orkat. Skulle jag lista upp sakerna jag gjort idag skulle det helt enkelt inte bli någon lista, det hade bara blvit ett negativt tomrum. Där listan skulle befunnit sig. SÅ mycket har jag gjort idag. Jag har inte ens gjort tillräckligt mycket för att få en lista att existera. Det var jag som dödade listan.
Tänk dig ett klassrum. Dörren längst bak, fönster längst fram. Salen är fylld med laptopar, omtyckta av respektive ägare. De två idioterna som står i mitten och håller i en presentation om det mest värdelösa ämnet någonsin. Information om ett ämne som 90% av alla med all säkerhet glömmer bort igen efter 35 sekunder. Tänk dig att de två idioterna i mitten helt plötsligt ber alla att ställa sig upp. RESA PÅ SIG. För att utöva FYSISKA övningar. I värsta IT-svettiga klassrummet. För nu skulle eleverna ta det stora steget från att röra fingret på touchpaden/ev. handen med datormusen till att utföra rörelser med kroppens andra bihangskroppsdelar (såna som it-elever inte har någon nytta av alls) som ben.. och rygg. Det blir snäppet varmare, av att alla som redan är så svettiga anstränger sig ännu mer. Deras kroppar är inte vana. Datorerna dränks i dimman av svett. Läraren lägger inte märket till att luftkonditionering börjar pipa av överansträngning, stolar och bord bokstavligen smälter av värmen, fönsterrutorna spricker. Men allt dessa 16-20åriga elever kan höra är Nadnanas maskiniska röst som på högtalarna är uppskruvad till högsta volym. "Vifta med tummarna", "Jogga på stället". Jag är glada att vi inte blev slagna till döds, idioterna i mitten var nämligen vi.
"Jag är inte den som är den, jag är den andra"
Det känns som att mitt liv överväger alla vägar nuförtiden. Jag går balansgång på kanten av ett kopieringspapper. Trippar fram, trampar snett. Jag försöker tro att jag gör som jag vill, men vet undermedvetet att jag inte gör det. Trampar fel. Var är min räddning? Varför är helt plötsligt en mörk dusch allt som kan sansa mig från frustrationen av verkligheten? Varmt vatten, varmt mörker. Jag sitter ner. Tittar in i den droppande luggen. Ser egentligen ingenting.
Alla mina väggar är fria nu. De behöver inte längre andas genom utskrivna planscher uppsatta med mammas knappnålar. Ni behöver inte längre spegla er i mina nu 2 år gamla favoritmusikartister. De är placerade i en av många papperskorgar. De ska brännas. Livet måste gå vidare. På onsdag, efter en förhoppningsvis sjukt kreativ dag, bär jag lådor två trappor upp. Blir trött i benen och sånt.
Men om jag fick bestämma skulle jag hoppa tillbaka några helger i tiden, till den lördagkvällen. Den var bra.
She sees my good deeds
And she kisses me windy
I never worry
Now that is a lie
