Det är underligt hur glad man kan bli över mat. Men mat är som en gudagåva när man är hungrig, särskilt när den kommer från Gabbi, gudinnan själv. Vi satt iaf för hungriga och fattiga för vårt eget bästa på Plåtlådans kalla kakelgolv. Då plötsligt! Från ingenstans kör det upp en bil och parkerar brevid lådan, vilket vi först inte reagerar på, men ut stiger en kvinna. Likt Herkules föräldrar skiner det om hela henne, ett guldaktig sken. Hon bär på ett leende och går med lätta steg mot oss. Hennes ögon lyser av generositet. I handen bär hon något som ser ut en påse, innehållandes något, men vi visste ännu inte vad. När hon släppte ner påsen framför oss på det iskalla, badrumsliknande, halvgråa golvet märkte vi till vår stora förvåning att denna påse bokstavligen var full med mat. Tanken av att detta var mat till bara oss slog oss väl - men för stunden verkade det lite för bra för att vara sant.
Till vår stora lycka visade det sig att påsen full med mat var tillägnad oss, vi hungriga små kryp. Vad vi fick vara utan var dock Gabbis sällskap, vår egna matgudinna kom nämligen bara inom Plåtlådan för att lämna mat och sen åka vidare. Jag vet inte hur jag ska visa min tacksamhet. Men maten vi fick var som en stor, jävla fet prick över i:et.
Att resten av dagen har varit lite bajs bryr jag mig inte om,
Matte nationella del 2 var en torr upplevelse.
Nu ska jag fortsätta vara nervös
jag ska sova iklädd nervositet, kan
inte ens knäppa upp i halsen för
att andas. Sov gott Jonna, andlös och nervös.
No comments:
Post a Comment