Plötsligt händer det inte

Upprörande musik slår mot mina trumhinnor. För varje vers som passerar mina öron känns det som att jag har gett upp lite till. Men inget går upp mot känslan av refrängen som jag aldrig tidigare reagerat så starkt på. Den stryper mig. Mitt huvud har egentligen inte råd att lyssna på något ljud överhuvudtaget just nu. Bara mina andetag är ett stort steg för min avtrubbade hjärnsubstans. Ändå höjer jag volymen ytterligare lite till, i hopp om att överrösta röstläget på människan i mitt huvud. Jag skruvar upp lite till. Vill inte höra vad han säger åt mig. Jag vet vad han vill.

För sjutusenniohundratrettiotredje gången ikväll hostar jag nästan upp mina lungor för att bli av med bråtet i min hals. Som verkar trivas på sin plats. Och har gjort det nu lite för länge för sitt eget bästa. För om inte detta lilla halsbesväret jag har är borta inom 6 timmar ska jag bokstavligen dammsuga min hals efter slem och andra krabater som inte hör hemma där.

Klockan är två på natten och jag kan fortfarande inte sova. Det är någonting som brinner bakom mina ögon medan Thom sjunger om hur man egentligen gör för att försvinna fullständigt. Fast han nämner aldrig om han faktiskt lyckas. Så jag går vidare till att lyssna på en låt vars titel kunde döpts direkt efter mig och mina dumheter - Idioteque. Hostar ut ytterligare lite lungtillbehör, men oroar mig inte för mycket. Jag ska ju ändå försvinna fullstängdigt, som en idiot.

Allt jag ser framför mig när jag blundar är 50% gräs.

Ett låtbyte sker och jag hamnar i trans. Pyramid song. En bottenlös, mörk och kraftig hypnos. Färdas tillbaka i tiden. 10 vackra fingrar pressar tangent efter tangent på pianot, i en orimlig men felfri takt. Jag kommer ihåg känslan. Jag betraktade denna man sittandes i dagsljuset av mitt vardagsrum. På en pall. Koncentrerad, obesvärad. Med blod som pumpade fridfullt och gåshud som restes. Barfotar mot ett iskallt stengolv.

Sweets, min film, blev nominerad till tre kategorier idag, på filmfestivalen jag inte ens besökte. Den vann inte något. Inte ens något litet, som en klubba. Vilket kan få representera min undergång. Från dethär till detdär. Från något att vara stolt över till en besvikelse. Det är nu jag ska försvinna fullständigt, som en idiot.

That's a strange mistake to make, you should turn the other cheek living in a glass house


Motvilja sprider sig i hela mitt rum inatt,
men sen inser jag tomrummet. Felen.
Vad har jag ställt till med?

This isn't happening, I'm not here.