Idag har varit en riktigt, riktigt, riktigt glad och aktiv idag. Precis som onsdagar brukar vara. Visserligen startade jag min morgon precis lika illa som jag gjort de senaste fyra åren, men jag offrade min frukost till lite extra sminkning idag (vilket antagligen inte märktes överhuvudtaget eftersom jag är så grymt långsam på att sminka mig och det som tar en kvart för mig tar vanligtvis två minuter för en vanlig människa.). Men väl anländ till skolan min bemöttes jag av en efterlängtad Loa och en korg med chokladmuffins från en, ur Joels synvinkel, fjäskis som hälsade på i Tomten några timmar. Tack för fjäskandet, det satt bra somfan i min frukosttomma magsäck! Våra projekt fortsatte iaf genom stress och press. Helst av allt skulle man vilja bli klar idag så att man slipper ägna någon som helst tid av lovet åt det, vilket man ändå inte kommer göra hur mycket man än lovar sig själv. Men vi slet och vi pillade. Min dag har i stort sätt inneburit endast två saker: Photoshop och Dreamweaver. Och efter några timmar framför dessa program börjar det hända något i hjärnan. När man gör det där lilla misstaget som innebär att man måste göra om allting från början, slår det slint i skallen och man vill inget annat än att ställa sig upp på bordet för att sparka isönder sin kära laptop. Men nej, inte idag. Jag hade läget under kontroll och allt som skedde ur ett våldsamt perspektiv var väl lite slag i bordet och bank i golvet, alltså ingen större skada skedd för datorn mer än möjligtvis depression.
Klockan slog tolv och vi makade oss upp till matsalen för att tugga i oss en bränd kotlett var med lite kebabdressing i kanten av tallriken. Ingen större höjdare men blev helt klart mycket mer ätbart när vår s k mattant hälsar på en med sitt så hårdrockande men ändå så gulliga leende. Så en kotlett skönk ner tillsammans med lite vitlökssmakande sörja och lite knaprande flingor på det och vi var utan tvekan mätta och belåtna nog för att återvända till Tomtesalen för produktion. Sammanlagt har jag suttit med samma projekt i sju timmar idag och vid halv fem tiden började jag känna en liten krypande känsla i kroppen. Benen skrek åt mig att zippa ihop filen för att sedan kasta ner datorn i väskan och få igång rörelserna igen. Blodet stod stillare än et någonsin gjort och i princip hela min kropp sov när jag vinglande försökte ställa mig upp efter att ha suttit under en på tok för lång stund.
Tack vare vår bästa Andreas lyckades jag hinna med ett 43-tåg som jag aldrig hunnit med gåendes med min blodstoppade, stillasittande kropp. Men med en skjuts till station satt jag inte långt därefter på ett Pågatåg hem. Hungrig och astrött missade jag min mest passande buss hem med bestämde mig för att ta en liten, lite minitripp genom staden för att komma fram i lagom tid till nästa buss. För med min nuvarande jacka kan man göra sånt utan att frysa kroppsdelar av sig totalt och det glädjer mig. För hem kom jag och hyfsat med mat fick jag i mig.
Så nöjd och glad med årets 19:e December går jag ikväll och lägger mig med ett litet leende på läpparna. Inte för att jag hunnit klart med mitt projekt och inte för att jag har pluggat tillräckligt till vårt lilla "hänger-du-med-eller-ligger-du-back-som-fan-i-matten"-test som dom tydligen ska tvinga på oss imorgon innan själva avslutningen. Nej, jag ler för någonting annat.
1/2 dag kvar,
4 dagar kvar
och
7 dagar kvar.
/Matt Damon of December
No comments:
Post a Comment