Thursday, January 31, 2008
Thursday, January 24, 2008
Thursday, January 17, 2008
Två dagar i en smäll
Igår, onsdag, lyckades jag krypa ur min säng en kvart tidigare än vanligt. Vilket jag trodde skulle betyda iaf EN morgon där jag slipper att cykla ner till bussen tre minuter innan den går tills mina ben i princip flyger av och fastnar i tramporna. Eller att det kanske skulle kunna betyda betyda att jag för en gång skull kunde hinna stoppa i mig en hel frukost och tugga varje tugga mer än två gånger för att sedan slippa att smärtsamt skölja ner "tuggan" med lite billig och ljummen chokladmjölk. Men nej. Att jag gick upp femton minuter tidigare resulterade bara i att jag hann måla mina ögonbryn som jag antagligen misslyckades med helt eftersom jag var inne på min egentliga sovtid och knappt kunde bända upp ögonlocken.
Mitt bussdrama idag var dock snäppet värre. För visst älskar vi inte när man flåsandes trampar som en idiot på cykeln i högsta växel ner till busshållsplatsen för att hinna med den enda bussen som passar sitt tåg och det visar sig att man får sitta där och vänta i tio minuter? De tio minuterna hade jag lika gärna kunnat använda till att måla min ögonbryn.
Sen är jag väldigt förtjust i när nerkylningscykelturen ner till bussen sätter igång snorsystemet och man inte kan sluta snora sitt snor förrän efter en timme, då det naturligtvis inte längre gör något att man snorar eftersom det är ungefär då man går sin promenad mellan stationen och skolan, ensam, alltså ingen som kan störa sig på ditt snor.
Ja, det är nog det jag gillar bäst.. förutom det där med idioticyklingen till bussen.
Skolan har iaf idag, enligt mig, bjudit på en hel del trevligheter. Det har faktiskt varit en ypperst angenäm torsdag. Jag bestämde mig redan i rulltrappan på stationen att jag idag inte orkar gå fort för att komma exakt i tid, så jag traskade i min egen takt hela vägen till skolan. Väl anländ till skolan blev jag förflyttad till Bianca för att göra ett prov på halva Matte A. Vad jag inte visste var dock att jag hade ett två och en halv timme långt mattegenialiskt pass framför mig. Men provet flöt på och det kändes för en gång skull som att jag var den som hade lite koll.
Dagen fortsatte mot matsalen där det till vår stora besvikelse serverades kålpudding, allas mardröm, förutom möjligtvis folk som blivit itvingade det som små (mums and dads). Men vi tuggade i oss lite gammal lasagne och lite sockrade flingor, samt annanas och gurka som faktiskt gav en längre mättande känsla än vad jag hade väntat mig.
Vad som sedan återstod av dagen var en intressant engelskalektion, en kylig promenad med bland annat Natzi (hah), ett Twix, en lerig sko, en sömnig tågresa och en macka med Nutella på.
Nu ska jag börja bita i min krage och jobba hårt på engelskan och (röv-)Excel.
Don't wait up.
/Matt Damon
Mitt bussdrama idag var dock snäppet värre. För visst älskar vi inte när man flåsandes trampar som en idiot på cykeln i högsta växel ner till busshållsplatsen för att hinna med den enda bussen som passar sitt tåg och det visar sig att man får sitta där och vänta i tio minuter? De tio minuterna hade jag lika gärna kunnat använda till att måla min ögonbryn.
Sen är jag väldigt förtjust i när nerkylningscykelturen ner till bussen sätter igång snorsystemet och man inte kan sluta snora sitt snor förrän efter en timme, då det naturligtvis inte längre gör något att man snorar eftersom det är ungefär då man går sin promenad mellan stationen och skolan, ensam, alltså ingen som kan störa sig på ditt snor.
Ja, det är nog det jag gillar bäst.. förutom det där med idioticyklingen till bussen.
Skolan har iaf idag, enligt mig, bjudit på en hel del trevligheter. Det har faktiskt varit en ypperst angenäm torsdag. Jag bestämde mig redan i rulltrappan på stationen att jag idag inte orkar gå fort för att komma exakt i tid, så jag traskade i min egen takt hela vägen till skolan. Väl anländ till skolan blev jag förflyttad till Bianca för att göra ett prov på halva Matte A. Vad jag inte visste var dock att jag hade ett två och en halv timme långt mattegenialiskt pass framför mig. Men provet flöt på och det kändes för en gång skull som att jag var den som hade lite koll.
Dagen fortsatte mot matsalen där det till vår stora besvikelse serverades kålpudding, allas mardröm, förutom möjligtvis folk som blivit itvingade det som små (mums and dads). Men vi tuggade i oss lite gammal lasagne och lite sockrade flingor, samt annanas och gurka som faktiskt gav en längre mättande känsla än vad jag hade väntat mig.
Vad som sedan återstod av dagen var en intressant engelskalektion, en kylig promenad med bland annat Natzi (hah), ett Twix, en lerig sko, en sömnig tågresa och en macka med Nutella på.
Nu ska jag börja bita i min krage och jobba hårt på engelskan och (röv-)Excel.
Don't wait up.
/Matt Damon
Tjatigt men sant
Nyköping nu, tack?
(hår hår hår hår hår hår och bild av sir Samuel)
Jag måste ha varit överlycklig?
/Matt Damon
(hår hår hår hår hår hår och bild av sir Samuel)
Jag måste ha varit överlycklig?
/Matt Damon
Tuesday, January 15, 2008
Dessutom
är jag jävligt sugen på att köpa en sån här liten krabat.
(http://hoschie.deviantart.com/art/What-72095808)
(http://hoschie.deviantart.com/art/What-72095808)
studiedagstankar
Jag har precis laddat Winamp med en skakande bra låtlista som i detta ögonblick står på full volym i mitt avlånga, för stora rum. Jag ligger under två täcken med tjocka olycksstrumpor (halkiga i trappan) och lutar mig mot en vägg av kuddar. Jag känner mig om något avslappnad. Med en studiedag att ta död på sitter jag hemma och borde på något vänster studerar men vägrar göra av med min avslappnande känsla i kroppen.
Dock kan jag inte låta bli att känna en slags rastlöshet. Jag har en gigantisk känsla av att jag på någon nivå vill vara väldigt kreativ och få ett bra resultat ut av den kreativiteten. Det första som smäller upp i huvudet på mig är att göra om mitt rum. Jag är obehagligt trött på denna motbjudande placeringen av möbler och allt som skulle kunna vara så mycket bättre om jag bara lade ner lite tid på det. Sen är det i såna här situationer jag med nöje använder den klassiska repliken: "Det hade varit hyggligt att ha asmycket pengar.".
Men det spelar ingen roll hur mitt rum ser ut just nu, för om jag räknat ut mina föräldrars viljor rätt kommer vi flytta ut ur det här huset snarast möjligt. Med tanke på att min bror inom kort kommer flytta hem till sin rökhåla och det bara kommer uppstå ytterligare ett rum att förvara skräp i. Dessutom ser jag fram emot att flytta nu, vilket jag inte gjorde för några månader sen när vi var och tittade på en annan lägenhet.
Jag hoppas jag får ta över min brors dubbelsäng (in your face, klimlove).
Till frukosten idag, som förövrigt bestod av galet många rostade mackor och pinsamt många koppar varm Oboy, tittade jag på Tenacious D: the Pick of Destiny. Det är en film som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat, hur löjlig den än är. Både musik och skådespeleri är ju guld värt och är det något jag ska kalla min avkomma till unge så är det Lee, min lilla krabat ska bli döpt efter Wake & bake Pizzeria's pizzaleverans-snubbe (från filmen, om inte det var glasklart) samt ett dyrt jeansmärke. Fast jag kan tänkas böja lite på det, rent av fuska, och döpa krypet till Leo istället för det är enligt mig snäppet bättre. Men då ska folk först få klart för sig att han inte är döpt efter Leonardo DiCaprio, även om han gjorde en hisnande insats i allas älskade Titanic.
Lägenheten vi var och gurglade i senast hade tre saker jag genast la på minnet.
1. En liten vägg i köket som bekläddes med en skitsnygg trädsiluett som var snyggt belyst med spotlights. Samt allt det andra mysiga i det köket. För det skrek verkligen "MYYYSIGT" om det jävla köket.
2. Akvariumet. Vem vill inte ha massa fiskar som simmar rundor i sin lägenhet?
3. Strukturväggen i ett av sovrummen. Den mest tilltalande väggen jag någonsin bemötts av. Man skulle kunna säga att väggen i grund och botten var av mjuka stenar, jättesmå. Men det mest smakfulla med den här väggen var självklart färgerna. Färgerna var i en snygg brun färgskala och om jag inte minns fel fanns det t om små guldiga stenar därinne någonstans halvt synliga. Allt jag ville göra var att glatt börja hoppa i deras dubbelsäng som stod mot just den väggen och riva bort alla fula små tavlor som satt på den och efter det bara krama den så hårt som möjligt för att aldrig släppa taget. En helskön vägg helt enkelt.
Frågan är hur mitt rum ser ut egentligen? Visst uppskattar jag fortfarande mitt val av fondvägg med den mörk, mörklila färgen, den är verkligen pricken över i:et. Men resten då? En liten del av de resterande vita väggarna är klädda i två år gamla bandbilder vars upplösning är läskigt låg, förutom en liten oinpassande bild på Johan Glans. En soffa från 1700-talet som är draperad med ko-mönstrade filtar i filt, ett trekantigt soffbord som är kaklat på skoj med rester från tvättstugekaklet av min syster, en egentligen skitsnygg matta med så många olika färger som möjligt, där inte en av dom passar in i rummets färgtema. Ett skrivbord i ek prytt av miljontals småsaker som i själva verkat bara borde slängas och två urgamla bokhyllor i ett annat trä som även dom är fyllda med rent skräp. Fyra vita garderobsdörrar, en av dom tejpbombaderad med White Ninja comics. Samt en säng beklädd med något som liknar en svart täckjacka för män i 55års åldern.
Trots allt jag vill ändra på trivs jag faktiskt i detta rum och jag är undermedvetet medveten om att jag kommer sakna det när vi väl lämnar huset till en annan familj som förhoppningsvis kan ha lika trevligt som vi har haft det de 14-15 åren vi varit bosatta här. Mitt ute i ingenstans.
Men för att på ett lite småtrevligt sätt försöka avsluta dagens för omväxlings skull ganska välskrivna inlägg, kan jag väl berätta för er att jag ikväll kommer äta biffar till middag och imorgon kommer påbörja vårt halva-terminen-långa filmprojekt med Satans egna Roger, för vi tvivlar inte en sekund på att han är satans son.
Dessutom är dagens bästa:
Exakt en ynka månad kvar.
Here or there?
Doesn't matter.
/Matt Damon
Dock kan jag inte låta bli att känna en slags rastlöshet. Jag har en gigantisk känsla av att jag på någon nivå vill vara väldigt kreativ och få ett bra resultat ut av den kreativiteten. Det första som smäller upp i huvudet på mig är att göra om mitt rum. Jag är obehagligt trött på denna motbjudande placeringen av möbler och allt som skulle kunna vara så mycket bättre om jag bara lade ner lite tid på det. Sen är det i såna här situationer jag med nöje använder den klassiska repliken: "Det hade varit hyggligt att ha asmycket pengar.".
Men det spelar ingen roll hur mitt rum ser ut just nu, för om jag räknat ut mina föräldrars viljor rätt kommer vi flytta ut ur det här huset snarast möjligt. Med tanke på att min bror inom kort kommer flytta hem till sin rökhåla och det bara kommer uppstå ytterligare ett rum att förvara skräp i. Dessutom ser jag fram emot att flytta nu, vilket jag inte gjorde för några månader sen när vi var och tittade på en annan lägenhet.
Jag hoppas jag får ta över min brors dubbelsäng (in your face, klimlove).
Till frukosten idag, som förövrigt bestod av galet många rostade mackor och pinsamt många koppar varm Oboy, tittade jag på Tenacious D: the Pick of Destiny. Det är en film som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat, hur löjlig den än är. Både musik och skådespeleri är ju guld värt och är det något jag ska kalla min avkomma till unge så är det Lee, min lilla krabat ska bli döpt efter Wake & bake Pizzeria's pizzaleverans-snubbe (från filmen, om inte det var glasklart) samt ett dyrt jeansmärke. Fast jag kan tänkas böja lite på det, rent av fuska, och döpa krypet till Leo istället för det är enligt mig snäppet bättre. Men då ska folk först få klart för sig att han inte är döpt efter Leonardo DiCaprio, även om han gjorde en hisnande insats i allas älskade Titanic.
Lägenheten vi var och gurglade i senast hade tre saker jag genast la på minnet.
1. En liten vägg i köket som bekläddes med en skitsnygg trädsiluett som var snyggt belyst med spotlights. Samt allt det andra mysiga i det köket. För det skrek verkligen "MYYYSIGT" om det jävla köket.
2. Akvariumet. Vem vill inte ha massa fiskar som simmar rundor i sin lägenhet?
3. Strukturväggen i ett av sovrummen. Den mest tilltalande väggen jag någonsin bemötts av. Man skulle kunna säga att väggen i grund och botten var av mjuka stenar, jättesmå. Men det mest smakfulla med den här väggen var självklart färgerna. Färgerna var i en snygg brun färgskala och om jag inte minns fel fanns det t om små guldiga stenar därinne någonstans halvt synliga. Allt jag ville göra var att glatt börja hoppa i deras dubbelsäng som stod mot just den väggen och riva bort alla fula små tavlor som satt på den och efter det bara krama den så hårt som möjligt för att aldrig släppa taget. En helskön vägg helt enkelt.
Frågan är hur mitt rum ser ut egentligen? Visst uppskattar jag fortfarande mitt val av fondvägg med den mörk, mörklila färgen, den är verkligen pricken över i:et. Men resten då? En liten del av de resterande vita väggarna är klädda i två år gamla bandbilder vars upplösning är läskigt låg, förutom en liten oinpassande bild på Johan Glans. En soffa från 1700-talet som är draperad med ko-mönstrade filtar i filt, ett trekantigt soffbord som är kaklat på skoj med rester från tvättstugekaklet av min syster, en egentligen skitsnygg matta med så många olika färger som möjligt, där inte en av dom passar in i rummets färgtema. Ett skrivbord i ek prytt av miljontals småsaker som i själva verkat bara borde slängas och två urgamla bokhyllor i ett annat trä som även dom är fyllda med rent skräp. Fyra vita garderobsdörrar, en av dom tejpbombaderad med White Ninja comics. Samt en säng beklädd med något som liknar en svart täckjacka för män i 55års åldern.
Trots allt jag vill ändra på trivs jag faktiskt i detta rum och jag är undermedvetet medveten om att jag kommer sakna det när vi väl lämnar huset till en annan familj som förhoppningsvis kan ha lika trevligt som vi har haft det de 14-15 åren vi varit bosatta här. Mitt ute i ingenstans.
Men för att på ett lite småtrevligt sätt försöka avsluta dagens för omväxlings skull ganska välskrivna inlägg, kan jag väl berätta för er att jag ikväll kommer äta biffar till middag och imorgon kommer påbörja vårt halva-terminen-långa filmprojekt med Satans egna Roger, för vi tvivlar inte en sekund på att han är satans son.
Dessutom är dagens bästa:
Exakt en ynka månad kvar.
Here or there?
Doesn't matter.
/Matt Damon
Monday, January 14, 2008
Sinnesstämning
Melankolisk.
Allting måste handla om dig, annars väcks det inte någon slags psykisk stimluans i mitt huvud. När det väl gör det, när det väl stimuleras, av dig, är jag gladare än vad barnet som får sitt efterlängtade- och högst-upp-på-den-långa-önskelistan Playstation är. Egentligen är melankoli en slags psykisk sjukdom och jag lider inte av den. Men den har i grund och botten med sinnesstämning att göra och den innebär en slags djupare depression. Jag är inte psykiskt sjuk och jag lider inte av den slags djupa depression som melankoli faktiskt innebär, men en av symtomerna för melankoli är sänkt stämningsläge och är det någonting jag känner för tillfället är det sänkt stämningsläge.
Just nu är jag i en sån del av mitt liv där jag bara vill fly mitt liv. Jag är så trött på det och det känns så otroligt uttjatat med alla vanor som görs om dag efter dag efter dag. Jag behöver någonting nytt och jag behöver min psykiska stimulans. Jag har även kommit på vad skälet till mina sömnsvårigheter kan vara. Att jag sover ensam. För så fort jag sover tillsammans med någon, spelar ingen roll vem det är, så somnar jag direkt. Då slipper jag de två-tre timmar av sömnlöshet som bara går åt till att ligga och försöka och försöka och försöka för att sen titta på klockan och bara veta att man misslyckats ännu en gång och alltför mycket tid har gått. Efter det kommer ångesten över hur äckligt, jävla trött jag kommer vara morgonen därpå.
Jag vill göra någonting åt detta, men frågan är om jag har makten till att göra det.
Eller får jag väl bara göra som jag alltid gör - vänta.
oh, bugger.
Allting måste handla om dig, annars väcks det inte någon slags psykisk stimluans i mitt huvud. När det väl gör det, när det väl stimuleras, av dig, är jag gladare än vad barnet som får sitt efterlängtade- och högst-upp-på-den-långa-önskelistan Playstation är. Egentligen är melankoli en slags psykisk sjukdom och jag lider inte av den. Men den har i grund och botten med sinnesstämning att göra och den innebär en slags djupare depression. Jag är inte psykiskt sjuk och jag lider inte av den slags djupa depression som melankoli faktiskt innebär, men en av symtomerna för melankoli är sänkt stämningsläge och är det någonting jag känner för tillfället är det sänkt stämningsläge.
Just nu är jag i en sån del av mitt liv där jag bara vill fly mitt liv. Jag är så trött på det och det känns så otroligt uttjatat med alla vanor som görs om dag efter dag efter dag. Jag behöver någonting nytt och jag behöver min psykiska stimulans. Jag har även kommit på vad skälet till mina sömnsvårigheter kan vara. Att jag sover ensam. För så fort jag sover tillsammans med någon, spelar ingen roll vem det är, så somnar jag direkt. Då slipper jag de två-tre timmar av sömnlöshet som bara går åt till att ligga och försöka och försöka och försöka för att sen titta på klockan och bara veta att man misslyckats ännu en gång och alltför mycket tid har gått. Efter det kommer ångesten över hur äckligt, jävla trött jag kommer vara morgonen därpå.
Jag vill göra någonting åt detta, men frågan är om jag har makten till att göra det.
Eller får jag väl bara göra som jag alltid gör - vänta.
oh, bugger.
Saturday, January 12, 2008
Hej simkvinna?
För det känns ju bra att det första man möts av när man lägger manken till (eller syster tvingar) och promenerar ner till stadens enda badhus för att hoppa i simbassängen och simma tills man dör av smärta är smaken av svett. Smaken jag hade i munnen innan jag möttes av denna äckliga kroppsvätskesmak var kanske inte den bästa, men den var så jävla mycket bättre än vad jag fick smaka på när mina läppar för första gången efter minst ett år fick smaka på det så kallade "klorvattnet".
Men för att inte ha rört sig det minsta på ett år, mer än kanske dom gångerna jag har behövt springa till bussen pga av den tidspassande människan jag är, så gick det faktiskt bra. Trots alla barn och allt oljud överhuvudtaget fick jag en del längder simmade och det var med en ganska skön men hungrig känsla jag gick och satte mig i bastun en stund. Men det tog inte lång tid innan man kunde se ett Jonna-format hål i en av bastuns träklädda väggar, för vad inkräktade inte bastun om mammor med sina jävla barn.. men det var först när ett av de små fula ungarna utbrast "Mamma, jag har kissat på handduken" som jag kände att, Nej, jag tänker nog inte tåla både en urinbassäng att simma i och en urinbastu under loppet av samma timme.
Förhoppningsvis förstod mamman att incidenten (om man nu kan kalla det det - vad skulle ungen in i bastun att göra överhuvudtaget?) inte var okej efter att jag gett henne en hyfsat morrande blick. Kvinnan och hennes störda barn störde min förtjäning av bastning efter att jag simmat aslänge, not okey.
Mitt och Sandra träningspass tog iaf slut för ett litet tag sen och det var i rask takt vi gick hem igen för at stoppa i oss de godaste rostade mackorna jag ätit på mycket länge. Kanske berodde det på mormor-smöret?
Igårnatt var hysteriskt trevligt med efterlängtad syster, efterlängtad vattenpipa och annat smått och gott. Mycket efterlängtat prat hela natten för att sen somna in i hennes nya, OTROLIGT sköna säng. Jättejättebra val av mascha et fascha.
Men nu äre bråttom. Ska handla käket för ikväll..
Bye pie
/Matt Damon
Men för att inte ha rört sig det minsta på ett år, mer än kanske dom gångerna jag har behövt springa till bussen pga av den tidspassande människan jag är, så gick det faktiskt bra. Trots alla barn och allt oljud överhuvudtaget fick jag en del längder simmade och det var med en ganska skön men hungrig känsla jag gick och satte mig i bastun en stund. Men det tog inte lång tid innan man kunde se ett Jonna-format hål i en av bastuns träklädda väggar, för vad inkräktade inte bastun om mammor med sina jävla barn.. men det var först när ett av de små fula ungarna utbrast "Mamma, jag har kissat på handduken" som jag kände att, Nej, jag tänker nog inte tåla både en urinbassäng att simma i och en urinbastu under loppet av samma timme.
Förhoppningsvis förstod mamman att incidenten (om man nu kan kalla det det - vad skulle ungen in i bastun att göra överhuvudtaget?) inte var okej efter att jag gett henne en hyfsat morrande blick. Kvinnan och hennes störda barn störde min förtjäning av bastning efter att jag simmat aslänge, not okey.
Mitt och Sandra träningspass tog iaf slut för ett litet tag sen och det var i rask takt vi gick hem igen för at stoppa i oss de godaste rostade mackorna jag ätit på mycket länge. Kanske berodde det på mormor-smöret?
Igårnatt var hysteriskt trevligt med efterlängtad syster, efterlängtad vattenpipa och annat smått och gott. Mycket efterlängtat prat hela natten för att sen somna in i hennes nya, OTROLIGT sköna säng. Jättejättebra val av mascha et fascha.
Men nu äre bråttom. Ska handla käket för ikväll..
Bye pie
/Matt Damon
Wednesday, January 9, 2008
Tandhackare
Jag ligger klädd i gåshud hela natten. Inga armar runt om mig, ingen mage mot min rygg. Ingen värmekälla överhuvudtaget. Skåne är ett iskallt land.
Imorgon är det bara ytterligare en dag.
/Matt Damon
Imorgon är det bara ytterligare en dag.
/Matt Damon
Monday, January 7, 2008
fallet ner i livets pöl
Jag ska försöka vara ärlig.
För att börja så fantasilöst som möjligt spegelvänder jag lite på förra inläggets början och säger: För lite mer än två timmar sen anlände jag till Sveriges enda helvete. Det spöregnar och folk pratar fult. Nordöstra Skåne, usch. Jag försöker sakta men säkert vänja mig vid verkligheten, för de senaste tolv dagarna har varit som en lång, underbar, otänkbar dröm. Gång på gång försöker jag att bara andas, ta ett lite djupare andetag än det förra. Men gråten sitter som fastsnörad i halsen och vägrar ta steget.
JAG KAN INTE SKRIVA. Jag kan inte förklara mig.
Ändå är detta mitt försök att skriva en kärleksförklaring till dig David.
Du vet hur mycket jag älskar dig.
(tack för bilden herr Samuel)
Oväntat nog kan jag inte säga mer än
jag vill tillbaka till nyköping.
/Matt Damon
För att börja så fantasilöst som möjligt spegelvänder jag lite på förra inläggets början och säger: För lite mer än två timmar sen anlände jag till Sveriges enda helvete. Det spöregnar och folk pratar fult. Nordöstra Skåne, usch. Jag försöker sakta men säkert vänja mig vid verkligheten, för de senaste tolv dagarna har varit som en lång, underbar, otänkbar dröm. Gång på gång försöker jag att bara andas, ta ett lite djupare andetag än det förra. Men gråten sitter som fastsnörad i halsen och vägrar ta steget.
JAG KAN INTE SKRIVA. Jag kan inte förklara mig.
Ändå är detta mitt försök att skriva en kärleksförklaring till dig David.
Du vet hur mycket jag älskar dig.
(tack för bilden herr Samuel)
Oväntat nog kan jag inte säga mer än
jag vill tillbaka till nyköping.
/Matt Damon
Subscribe to:
Posts (Atom)