Enitnelav

Indeed.
Precis gjort klart provet. Framför oss väntar en aningen annorlunda englektion och en mindre intressant lunch innehållandes någon slags pasta. Låt oss för gud skull hoppas att de inte råkat tappa saltkaret i grytan idag. Jag ser mer fram emot efter skolan, för då ska vi
MARÄNGA.
Frossa.

Och leka.

Sen nyköping at 17,
this feels good!
Matt Damon

Over the freakin edge

Dagens:
Joel bitchslapade mig, äntligen tog han steget!

Good day

Jag finner inte en äventyrsfilm som första i Indiana Jones-serien som underhållande överhuvudtaget och vore det inte för att Thor rent ut sagt har dålig smak i film hade jag inte suttit en måndag klockan elva på kvällen och försökte titta på detta elände till filmrulle om en man som i princip är lika odödlig som James Bond själv. För mig är Indiana Jones löjlig. Jag är inte mycket för sådan typ av story; hjälten, bruden, the bad guys, konflikten osv. Skälet till att jag sitter som en gnu under mitt täcke fullt påklädd tittandes på världens sämsta kvalité av Indiana Jones (vhs?) är för att vi ska analysera skiten imorgon. Tanken är att vi ska analysera filmen. Hur fan analyserar man Indiana Jones? Det finns ingen baktanke, det finns inget budskap. Det är bara pang, pang. Sen får hjälten ihop det med kvinnan i slutet. The end.
Kan ni inte hålla med om att det var ett väldigt dumt val av film att analysera? Jag menar, det FINNS ju snäppet djupare filmer.

Min naturkunskap idag gick ju sämre än väntat. Äntligen kändes det som att jag skulle ta tag i mars-biten men istället lyckades intresset om psyko-sidan väckas och då blev det genast ett jävla jahu bland grabbarna som i vanliga fall brukar hålla sig på den lite lugnare nivån. Men folk blev istället mycket upprörda över killen som vet för mycket och en viss person gick kanske lite väl långt när han började blanda in stjärntecken och att det på något vänster skulle ha något med det att göra. ALLA metoder testades, men Peter visste fan för mycket. De flesta tappade hakan och jag kände mig nöjd som satan. Det funkar alltid.
Jag avslöjades dock senare vilket ledde till att jag plötsligt inte var lika uppskattad eller "värdefull"...

Men jag och Nadd lyckades trycka upp varsin hamburgare i våra såkallade munnar för att sedan skölja ner med världens suraste juicedryck som inte har några spår av apelsinsmak vilket den absolut borde ha med tanke på att det står Apelsinjuice på dryckapparaten. Vi hann även bli nedtryckta och kallade för "små kräk" under den lilla tiden vi petade ner våra torra men flottbelagda hamburgare i halsen eftersom det tydligen var strängt förbjudet att komma till matsalen lite tidigare än vanligt. Vi kutade, kräkte och hann med bussen för att åka och spela tennis.
Spelade tennis gjorde jag för att jag blev tvingad, inte för att jag ville det själv. Vi kan bara dra en slutsats efter att ha sett mig spela tennis i en halvtimme idag; död bollkänsla. Jag kan dock tänka mig att mina bollskills sänktes när vi fick reda på att det inte fanns badminton tillgängligt. Badminton som hade blivit så upparbetat under vår resa till hallen.

Coming up tomorrow - köpa wienerbröd till Johan, filmanalysera, leka och homework.
Coming up Wednesday - FILMA * 1000, pluggzie och packa.
Coming up Thursday - Maddeprov, engelska, leka och nyyköping.

No more Jones, I'm fine.

Idag har varit något alldeles extra. And John Bauer is my happy-place.
För en gång skull känns allting väldigt bra.
Jag tar semester om 3 dagar.
Matt Damon

motvind

Jag kom precis hem från en lång dag på jobbet som regissör. Eftersom det i princip inte bor någon hemma längre så är det bara jag och pappa. Min pappa bjöd mig på en middag likt en dyr restaurang innehållandes kött, pommes och ikea-god-bernie-sås. Fantastiskt utsökt för att vara ihopslängt på högst tjugo minuter. Ytterligare ett skäl till att det var så gott var antagligen för att kag inte ätit annat än flingor och godis idag. Eftersom min film tvunget skulle innehålla en stor del godis. Vi har iaf frossat i godis, flingor och energidryck idag i samband med att vi diskuterat och diskuterat och diskuterat hur vi ska filma. SATAN vad kul det är att göra film! Jag hade aldrig kunnat tänka mig att detta skulle roa mig så hårt. Dessutom har mitt filmteam idag bestått av bara Loa och Jonas, vilket gör det hela jävligt mycket lättare. Märkligt trevliga människor med braaa synpunkter.

Nu är jag äckligt trött och tänker inte tvinga mig att vara uppe längre.
Godnatt.
Matt Damon


< http://neuroticart.deviantart.com/art/10-74039208 >

stenhård vilja

Jag vill inte vänta längre! Jag vill ha David nu. Jag har ingen lust att se mig omkring och överallt finna par som gör pariga saker, utan att jag själv kan vända mig och göra likadant med David. Jag vill hålla i honom jättehårt. Jag vill sitta på hans axlar. Jag vill höra honom spela trummor. Jag vill sitta mittemot honom och äta sen frukost. Jag vill kyssa hans öron samtidigt som jag smeker hans nacke. Jag vill bli fasthållen och kittlad till döds. Jag vill skratta åt hans löjliga skämt och leta in mina händer under hans tröja när jag fryser. Jag vill bli iproppad kex och nersmörad i ansiktet. Jag vill ligga raklång på hans mage och känna hans händer på min rygg och luta mitt huvud mot hans axel. Jag vill möta hans blick och berätta hur mycket jag älskar honom. (Sen vill jag slåss lite också.)

Abstinens.
David. Nu.

less than 2 weeks left
/matt damon

skin

< http://sophonisba.deviantart.com/art/A-Child-73774088 >
< http://nuclearseasons.deviantart.com/art/heartache-75456005 >

Oh god, they took my freakin' kidney

För bara 8 minuter sen började tåget så smått rulla ifrån ett liv tillbaka till ett helt annat. Hon i högtalarna önskade som vanligt alla ombord en trevlig resa och vi ombord kände oss snäppet mer uppskattade. Eller gjorde vi det? Nersjunkna framför laptopar och metrotidningar i de knarriga sätena försöker vi fördröja tiden som utanför tågets fönsterrutor, trots farten, går i sin vanliga takt. Skymningen har vaknat till liv och mörka moln verkar förfölja tåget hur mycket vi än ökar i takt. Den enda ljuskälla vi kan känna av är julbelysningen som efter mer än en månad fortfarande sitter kvar i torgens träd för att skapa en slags härlig julstämning, lysrörsbelysningen i tåget rubbar dock känslan lite.

Tågets rutor funkar bra som spaningshjälpmedel. Eftersom det är ganska mörkt ute uppför sig fönstret i princip som en spegel. Om man då sitter och ”tittar ut genom fönstret på de vackra landskapen i blekinge” kan man utan problem se vad alla håller på med. Nackdelen är dock att fönstret innehåller två rutor vilket gör att det ser ut som att alla har mustasch. Fråga inte.

Det är inte ofta folk använder sig av radion som sitter ovanför varje säte i tåget. Ett fåtal får för sig att plugga in sina hörlurar för att ta nytta av detta onödiga ting, men bara ett litet antal människor. Så frågan är varför vi inte plockar bort de helt värdelösa, inbyggda radiorna och uppmanar folk till att börja skapa sin egen musiksmak istället för att ta det som spelas om och om och om igen tills folk vomerar upp sina båda njurar? Alla behöver njurar. Alla kan faktiskt inte dela med sig bara för att de lyckats lyssna på vettig musik och behålla båda njurarna.

Inatt delade jag och mensmonstret Fanny på Eves säng. Det var hög mysstämning med fyra analpluggsdiskuterande i rummet intill och varmt täcke, samt en liten ängel intill mig. Trots att kvällen lyckats bli så trevlig och jag somnade med ett leende på läpparna slutade det upp med att jag drömde en obehagligt verklig mardröm. Den höll på länge och jag funderar noga på om jag inte halvvaknade några gånger under drömmens gång och fortfarande trodde på vad som hänt. Drömmen gjorde iaf allt jävligt besvärligt och allt negativt verkade bara skölja över mig som en våg från helvetet. Grejen var inte att själva mardrömmen var hemsk och blablabla, utan att detta mycket väl skulle kunna ske vilken minut som helst.
Det är det som skrämmer mig.
Ni kan ju misstänka vilken jävla lättnad det var att bli väckt. Även om klockan inte ens var elva och det plötsligt blivit söndag morgon. Jag kunde andas ut och tacka för att drömmen inte var verklighet och att det inte har hänt än.

Förutom mina tågradio- och mardrömstankar kan jag bara buga och tacka för en jovialisk och trivsam helg hos lag Nord. Kul att för omväxlings skull umgås med dessa pinglor som har så mycket för sig. Makalöst förtjusande människor faktiskt som ännu inte lärt sig att uttala de svenska r:et.

Countdown:
12 days.

/Matt Damon

it's february - i'm happy

3 saker jag glädjs något fruktansvärt av just precis nu:

1. Det är Februari. 13 days to go.

2. Min filmpitchning igår gick lyckat till och JAG är numera REGISSÖR. (Börjar producera på ons)

3. Efter att inte ha varit här på ett bra tag, trippade jag till familjen Nord igårkväll. Visserligen med en hel del reseproblem, men fram kom jag och trevligt har jag.


Natten har gått till att diskutera livet ur alla synvinklar och få spel på guitarhero-plast-fejk-färgglada-gitarren, med Evelina. The one and only. Vi har sovit på en luftmadrass skönare än alla sängar jag provat, som sedan på morgonen tömdes på luft i ett slags försök att väcka oss. Visst, vi vaknade och vi åt frukost men nu sitter vi här vilsna i våra egna hp-datorer. It-elever med för mycket fritid. Fanny är vår källa till att resa på oss överhuvudtaget idag och förhoppningsvis hinner vi in till staden innan det är för sent.

Pitchningen ("att sälja sitt manus till producenter") såg verkligen inte ljus ut för min del. Ca en halvtimme innan vi skulle börja fick vi till råga på allt reda på att fem rörlig bild-elever också skulle sitta med och dömma vår pitchning tillsammans med fyra lärare. Vilket jag trodde skulle göra det hela ännu mer tragiskt. Men ack så fel jag hade? Klassrummet släcktes ner, projektorn vaknade till liv och folk tystnade. Första namn som ropades upp - mitt.
Skräckslagen och svläjandes av en köttig klump som fastnat i halsen. Men när jag startade min power på projektorn hände det något. Jag kom att tänka på vad en lärare sagt till mig tidigare och jag la all min koncentration på att berättade vad det var jag hade att berätta. Jag sålde idén, folk verkade imponerade. Köttklumpen försvann och jag fick väldigt lätt för att tala. Det kändes inte det minsta obehagligt att det var tredjeårs-elever i samma rum, satans son gjorde inte heller någon skillnad och resten av folket kändes mest bekvämt att ha där.
Pitchningen gick skitbra rent ut sagt och det har aldrig varit så skönt att vara först upp.

Senare under samma lektion fick vi reda på vilka fem filmer som valts och vilka människor som ska jobba åt de fem regissörerna. Jag är nöjd med grupperna, jag är nöjd med pitchningen, jag är nöjd, jag är nöjd, jag är nöjd.

Nu ska jag fan duscha. The old Nordfamily-way.
Leka.
/Matt Damon