Dock känns det lite surt att man är den enda som inte får dela säng med sin partner ikväll bara för att.
Nåväl. Igår var iaf toppen av mysberget. Vi spenderade först eftermiddagen ute på staden och trängdes bland alla lönefnask som viftade med kontanter framför ögonen på en. Högst upp på min behöver-och-måste-leta-upp-lista stod: pants. Hittade jag några? Nada. Hittade jag något annat lite småonödigt? Yada. Ett par pretty DCskor som jag kan sitta och posera i när min tjomme skummar omkring på hässleholms förhoppningsvis påtänkta skateramp. ("Geeä aäldriigg ooupp" JA ELVIS.. JA) De är iaf lite lila, och ja, färghelvetet är min nya fetisch.
Efter kvällsmiddag och allt sånt lade vi oss iaf i min stora säng med en nertrillbar springa och tittade på massa desperata husfruar och diskuterade framtiden och alla dess överraskningar.
(Men jag undrar om inte idag var ännu lite mysigare?)
Vad jag hoppas innerst inne just nu är att tristessen över ensamheten slutar hemsöka mig och mitt tungsinta sinne för att hantera problem. Jag hoppas jag slipper skiljas från min glödlampa i mörkret. För Linus (numera min skumma tjomme) är min lilla inglasade glödtråd som tindrar i min tillvaro, mitt liv, min värld. För min egen skull tycker jag att vi ska ha en gräns, att han inte får vara mer än 30 meter ifrån mig och om han är det får det bara vara i en viss tid - 30 min ungefär.
Mycket 30.

Jag är fast vid guldpojken nu.
Melting